BASTUGATAN
Gatan fick sitt nuvarande namn vid namnrevisionen 1885, då det gavs åt dåvarande »Ofre och Lilla Badstugatorna med undantag af den senare gatans vestligaste stycke», men det är ett namn med gamla traditioner inom denna del av Södermalm.
Under medeltiden fanns det badstugor inte bara på Stadsholmen utan också på malmarna. Stadens styresmän tycks inte ha sett malmbornas badstugor med blida ögon. Den 17 mars 1477 blev borgmästarna och rådet överens om att man skulle »forbiwda malmbona effter thenne tiidh ath eelda badzstuffwner». Om man trotsade förbudet, riskerade man böter, som genast skulle utmätas eller också skulle man sätta »badzstwffw karllin i sysekebwreth /häktet/».
Påbudet tycks inte ha haft avsedd effekt; i juni 1480 upprepas förbudet och då får man samtidigt en motivering för åtgärden. Det är inte - såsom det har hävdats - eldfaran som oroat de ansvariga inom staden. De förbjuder nämligen dem som äger badstugor på malmarna att elda dem »stadzsins badzstuffuer till forfangh /till förfång för stadens badstugor/». Den som hade badstuga på malmarna fick elda endast »til sith egith behoff». Man ville sålunda skydda de badstugor som fanns på Stadsholmen från konkurrens. Man höjde också bötesbeloppet.
Det förefaller som om man inte heller nu hade någon större framgång med sina påbud. I juni 1492 bestämde man sig för meradrastiska åtgärder, ty då »lyste war herre och höffuitzman alla
malmbastuer ogille»; hövitsmannen är Sten Sture d.ä. Det framgårav Tänkeboken, att detta var en upprepning av en tidigare kungörelse, som tydligen inte hade haft någon effekt, men nu försäkrar han, att om badstugorna ej blev »niderlagde, swa the ey eldades» inom 14 dagar, så skulle han tillsammans med rådet och menigheten gå ut och »thaga j första stocken och forbrvtha thöm j grundh» vare sig de ägdes av präster, munkar eller borgare.
Det är ovisst om detta hot sattes i verket. I varje fall kan man konstatera, att förnyade förbud utfärdades. Sålunda förbjuder man i mars 1505 eldning i alla badstugor på »malmen», som »fore penninge eldes och vtj bades». Det offentliga bastubadandet på malmarna har av allt att döma ändå fortsatt; år 1516 omnämns en kvinna kallad »Elin j bastuen» på Södermalm.
De citerade källorna ger ingen närmare lokalisering av den södra malmens badstugor, men namnet Bastugatan, som om talas första g&arin g;ngen i ett testamente från 1602, vittnar om att det funnits badstugor på Mariaberget och dess sluttningar ned mot nuvarande Södermalmstorg. I en boup pteckning från 1605 finns direkta uppgifter om att det på »Badstugu Gatan» låg en gammal bastu. En »Stadzens Badstuga» intill Södermalmstorg markeras på en ritning från 1701. När Södermalms tvätt- och badinrättning, vars hus revs, 1944, i samband med Södergatans framdragande till Centralbron, startade sin verksamhet 1877 kunde man anknyta till en gammal tradition inom området.
MARIA TRAPPGRÄND
Maria Trappgränd är en smal gränd på Mariaberget på Södermalm i Stockholm. Gränden förbinder Söder Mälarstrand med Hornsgatan. Gränden är ca 150 meter lång och större delen går i trappor. Vid Stockholms stora namnrevision 1885 bestämdes namnet Maria Trappgränd, innan dess var namnet Trappgänden. 1679 omtalades den även som Trappe Stijgen och på 1700-talet förekom namnet Kyrkosteget, eftersom gränden når Hornsgatan mitt emot Maria Magdalena kyrka.
PUSTEGRÄND
Pustegränd är en gränd på Södermalm i Stockholm. Pustegränden leder från Söder Mälarstrand upp till Hornsgatspuckeln vid Hornsgatan och är ca 130 m lång. Sista biten upp tilll Hornsgatspuckeln består av trappor.
Pustegränd fick sitt namn 1946, innan dess hette den Ragvaldsgatan eller Ragwalds Backe. Den äldsta kända beteckningen är Ragwaldszgatan från 1670. Sannolikt var det Ragvald Larsson, som 1635 var sk rotemästare för brandvakten i omgivningen, som gav namnet till gatan. Men redan 1679 f& ouml;rekom även namnet Pwste gränden och namnet är av samma karaktär som närbelägna Besvärsgatan och Besvärsbacken, båda tidigare namn på Brännkyrkagatan.
Efter 1880-talets mitt försvann dock namnet Pustegränd igen till förmån för Ragvaldsgatan som fortfarande finns kvar söder om S:t Paulsgatan. Trapporna som leder ner mot Riddarfjärden hette då Ragvaldstrappor eller Ragvaldstrapporna och nere vid vattnet fanns 1733, på Petrus Tillaeus karta, en stor brygga rakt ut i fjärden. På 1800-talets början kallades detta område för Ragvalds bro och namnet var i bruk in på 1930-talet, trots att bryg gan hade försvunnit för länge sedan.